Nordisk Folkriksdag i Island,
30 juli 2006
Laila Freivalds utkast till tal
på temat FINNS NORDEN I VÄRLDEN?
Jag har särskilt blivit ombedd
att tala om samarbetet mellan nordiska och tio afrikanska
Utrikesministrar. Men innan jag gör det låt mig reflektera
allmänt ngt över denna programpunkts
frågeställning, ”Finns Norden i Världen”? En relevant
fråga nu när EU växer och globaliseringen ställer
långtgående krav på globalt samarbete. Hur
påverkar det det historiska nordiska samarbetet? Det har
förändrats och försvagats i vissa avseenden, men
det minskar inte i vardagen. Vid gränserna växer våra
samhällen ihop, allt fler korsar gränserna allt oftare, allt
fler gör det dagligen. Bor och arbetar i olika länder. Krav
på samordning av skatteregler och
socialförsäkringssystem blir alltmer påträngande.
Nordens medborgare och lokala förtroendevalda kan inte vänta
på globala lösningar eller att EU ska lösa deras
vardagliga problem. För det krävs ett fortsatt nordiskt
integrationsarbete.
Ser vi till vårt
närområde, så finns Norden påtagligt runt
Östersjön och i Baltikum.
Norden och de nordiska länderna
fanns påtagligt närvarande när förändringens
vindar drog fram på andra sidan Östersjön. I
början av nittiotalet etablerades ett intensivt samarbete på
alla tänkbara samhällsområden och nivåer i
våra samhällen.
Bildandet av Baltiska Rådet,
med förebild i Nordiska Rådet, är ett tydligt bevis ,
liksom de därefter alltmer sammanfogade verksamheterna. För
Baltikum har Norden varit en förebild och är en betydelsefull
samarbetspartner.
De nordiska länderna har
länge haft ett engagemang för internationellt samarbete. Vi
är starka tillskyndare till FN och det multilaterala systemet. I
internationella fora samarbetar vi i sak och i form. Här är
Norden ofta en samlad enhet. När representanter skall utses i
beslutande organ eller arbetsgrupper, och när tjänster
tillsätts, ses och agerar de nordiska länderna ofta i
samråd och som en region. Vi är inte alltid eniga, men
i omvärldens ögon ter vi oss som en homogen och ovanligt
samordnad grupp. Det ger oss en i förhållande till
folkmängden , oproportionerlig styrka. Det märks i
FN-systemet, där vi nu senast t ex spelade en pådrivande
roll i reformeringsarbetet. Det märks i Världsbanken,
där den nordisk/baltiska valkretsen t ex driver på ett
tydligare rättighetsperspektiv i bankens arbete.
Av särskilt intresse är
förstås Nordens relation till EU. Den frågan har
behandlats tidigare här i Folkriksdagen. Jag vill framhålla
att Norden även finns i EU, även om alla Nordens länder
inte är medlemmar. Det råder ingen tvekan om att EU:s
relation till Norge och Island har påverkats av dessa
länders integration i ett nordiskt koncept. Liksom att de nordiska
EU-ländernas ställningstaganden i EU styrs av behovet att
värna det nordiska samarbetet. Så kunde t ex den nordiska
passunionen bevaras i Schengensamarbetet.
Inför många av
ministerådsmötena inom EU genomförs informella
nordiska- eller nordiskt/baltiska ministermöten. Ibland med
även Norge och Island. Syftet är inte att fatta gemensamma
beslut, men att informera varandra och diskutera, för att om
möjligt finna samsyn och stöd. Även de traditionella
nordiska fackministermötena behandlar EU-relaterade frågor.
På det sättet finns den nordiska dimensionen närvarande
i EU-systemet. Och är mer påtaglig när EU bildar en
nordisk snabbinsatsstyrka med soldater även från Norge.
I ett speciellt avseende finns Norden
påtagligt närvarande i världen och det är genom
vårt bistånd. Norge, Danmark, Finland och Sverige är
stora biståndsgivare. Dessa fyra nordiska länder bidrog
förra året med nästan 9 miljarder USD till hjälp
och utveckling i världens fattiga länder. Dessvärre
kunde jag inte återfinna Island i denna statistik.
FN:s mål är att alla rika
länder skall bidra med 1% av sin BNI. Sverige och Norge är
där medan stormakten USA har långt kvar med sina 0,2 %.
Norden har varit pådrivande i EU som har beslutat att EU:s 15
gamla länder skall ha uppnått 0,7% av sin BNI år 2015.
Detta leder mig över till Norden
och Afrika, en viktig mottagare av vårt bistånd. – År
2000 tog Anna Lindh initiativ till ett möte mellan Nordens och tio
afrikanska utrikesministrar (från Benin, Botswana, Ghana,
Lesotho, Mali, Mocambique, Nigeria, Senegal, Sydafrika och Tanzania.)
Hon ville utnyttja och fördjupa det långa samarbete som
funnits och skapa ett forum för informellt och öppet
åsiktsutbyte på hög politisk nivå.
Vi behöver utveckla allianser
både i utvecklingsstödet vi ger till Afrika och för
utvecklingen globalt. Norden är en betydelsefull representant
för den rika världen och Afrika en stark aktör för
utvecklingsländerna.
Vi behöver mer samsyn kring
övergripande frågor om fred och säkerhet i Afrika,
globaliseringens konsekvenser, FN – reformer och mycket annat. Dessa
Utrikesministermöten syftar till att ge en fördjupad dialog
kring svåra och känsliga frågor. – Fem möten har
hitintills ägt rum, förra året i Finland och nu senast
i januari i år i Benin.
Vi har diskuterat principiella
frågor såsom demokrati och icke-konstitutionellt styre,
mänskliga rättigheter och konfliktorsaker, men också
pågående kriser i Sudan, Darfur, Stora sjöregionen och
Västafrika.
Det finns en samsyn om
såväl framsteg som utmaningar i uppbyggnaden av strukturer
och kapacitet inom AU (Afrikanska Unionen) för bl.a kris- och –
konflikt -hantering. Afrikanskt ledarskap och ägarskap är
viktigt, men omvärldens bidrag och stöd också helt
nödvändigt och otillräckligt.
Från Afrikansk sida vill man se
stödet från Norden inriktat på att samordna
engagemanget från omvärlden genom bland andra FN och EU. Det
internationella samarbetet för konfliktlösning i Afrika ,
kräver fortsatt kapacitetsuppbyggnad i såväl AU som FN
och EU. Även mer etablerade former för konkreta insatser i
pågående kriser behövs. Vi ser behov av mer kapacitet
och bättre utförda insatser på flera håll i
Afrika. Vi skall inte acceptera världens tillkortakommanden,
när massmord begås och hundratusentals människor lider.
Genom det förtroende Norden har skapat i dialog med Afrikas
företrädare och genom vårt konkreta engagemang och
handlande under
lång tid, har Norden
förutsättningar att spela en betydelsefull roll.
Mycket av diskussionerna vid
Utrikesministermötena har handlat om demokrati och Mänskliga
Rättigheter. Afrikanska länder tycker att de ofta kritiseras
för brister avseende demokrati och MR (mänskliga
rättigheter)
utan att hänsyn tas till
helheten vad gäller situationen i landet. Man tycker att
rätten till hälsa, utbildning, arbete mm får stå
tillbaka för mer politiska och civila rättigheter. Man tycker
att Västvärlden har ”double standards” och hycklar vid
behandlingen av enskilda länder i FN-systemet.
Vi har varit överens om att FN:s
MR – kommission upphört att fungera och att den behövde
reformeras. Nu har vi fått ett nytt MR-råd efter mycket
förhandlande. Och att det lyckades till slut berodde bl.a.
på de nordiska ländernas intensiva arbete , vilket i sin tur
underlättades av de intensiva och öppenhjärtiga
diskussionerna i såväl Helsingfors som i Benin.
Både Norden och Afrika är
starka tillskyndare av FN och det multilaterala systemet. Det finns hos
båda ett genuint intresse att få detta system att fungera
och att återupprätta förtroendet för FN. Även
om också vi ibland beskylls för ”double standards” i samband
med omröstningar, så har vi ett förhållande till
Afrika som inte belastas av kolonialismen och stormakters övertag.
Det är påtagligt och måste beaktas att kolonialismen
fortfarande finns närvarande i människors tankar och
åsikter i Afrika. Det märks när vi försöker
att få samsyn om tex. uvecklingen i Zimbabwe och i synen på
Mugabe.
Men Norden har ett förtroende
som ger grund för konkret gemensamt agerande på många
områden. Utrikesministermötena har lett till handfast
samarbete om bl.a :
-
Kapacitetsuppbyggnad i regionala MR- institutioner
- Rassim och
främlingsfientlighet
- Genomförande
av åtaganden vad gäller barnsoldater
-
Jämställdhet och kvinnors rättigheter
Bara för att nämna
något. Men det finns givetvis ett nordiskt -afrikanskt samarbete
i många internationella fora sedan lång tid tillbaka. Vi
samarbetar tex. i uppföljningen av ILO:s World Commission on
”Social Dimension of Globalization.” Vi samarbetar inom ramen för
den s.k. Helsinkiprocessen som syftar till konkreta initiativ för
att ge utvecklingsländerna större inflytande i de globala
beslutsprocesserna. Ett sådant initiativ är det
nordiskt-afrikanska om handel och utveckling.
Nu har WTO:s s.k. Doharunda
(uppkallat efter staden Doha i Quatar) kapsejsat. Ska vi
någon gång lyckas att få de stora länderna,
framför allt USA att ge upp sin protektionistiska hållning
och se till världens utveckling, behövs nu nya initiativ.
Avslutningsvis:
För över hundra år
sedan, vid Unionsupplösningen krävde Norge eget
statsöverhuvud och egen diplomatisk representation. Nu går
riktningen åt motsatt håll.
Norden samordnar ambassader, när
förutsättningar finns.
I Berlin finns en gemensam ambassad.
I Ljublana och Bratislava samverkar
man om lokaler, reception och konsulära ärenden.
I Bern samarbetar man om
migrationsärenden.
I Hanoi har de nordiska länderna
ett samordnat kontor.
Flexibilitet. Pragmatism och en stark
vilja präglar samarbetet som inte bara är ekonomiskt utan
också präglas av värdegemenskap och samhörighet.
På så sätt ges ett samlat nordiskt ansikte i land
efter land.