Norden
som global vinnarregion
Föredrag av Jörgen
Bengtson på Nordisk
folkriksdag på Island 2006-07-30
Norden är en unik region i
världen. Vi är fem stater och
tre självstyrande områden, som har ett närmare
samarbete än någon annan grupp av länder på
jorden. Vi har detta nära och framgångsrika samarbete, trots
olika val av ekonomisk-politisk och säkerhetspolitisk relation
till omvärlden. På det ekonomisk-politiska området
finns i Norden fyra modeller för relationen till EU, som med sitt
ekonomiska och övriga regelverk sätter villkoren för
mycket av våra relationer och vårt samarbete i Norden.
På det säkerhetspolitiska området finns fem modeller
beroende på det enskilda landets relation till Nato, EU och EU:s
militära styrka.
I Norden ser vi ofta inte vilken
unikt samarbete vi har och vilken
vinnarregion vi är. Vi ser splittring och misslyckanden. Det blev
inget skandinaviskt försvarsförbund 1949, ingen nordisk
tullunion 1959, ingen ekonomisk-politisk gemenskap Nordek 1970, ingen
fortsatt nordisk samling utanför EU när Danmark tog steget in
i EG/EEC 1973 och så vidare.
Trots dessa misslyckanden, har dock
samarbetet i Norden vuxit till
världens mest framgångsrika mellanstatliga samarbete. Och
så var fallet även efter det att ett nordiskt land, Danmark,
1973 tog steget in i EG, eftersom dåtidens EG/EU accepterade ett
relativt långtgående nordiskt samarbete.
Problemen började 1994, när
Norden stod inför sitt stora
EU-val. Finland, Sverige och Åland röstade ja till EU, Norge
röstade nej. Därmed blev fyra av Nordens åtta
länder, inklusive tre av de fyra stora länderna,
EU-medlemmar. Det var då lätt att dra slutsatsen att det
nordiska samarbetets öde var beseglat, när åtta av tio
nordbor blev en del av EU. Västnorden – Norge, Island,
Färöarna och Grönland – väger lätt mot
Centralnorden – Sverige, Danmark, Finland och Åland.
Vad vi såg redan före 1995
var ett officiellt nordiskt
samarbete som började gå i stå, som en följd av
EU-integrationen. Efter det svensk-finska EU-inträdet började
en stegvis nedrustning av det officiella nordiska samarbetet. Ett av de
senaste exemplen är Nordiska ministerrådets beslut 2005 att
lägga ner merparten av sina nordiska kulturinstitutioner. Tunga
opinionsbildare i Sverige kräver till och med en avveckling av
Nordiska rådet. I anslutning till Nordiska rådets 57:e
session i Reykjavík 2005 krävde Sveriges största
morgontidning, Dagens Nyheter, i en ledare (27 oktober 2005)
nedläggning av Nordiska rådet: ”Det är dags att
säga tack och adjö till Nordiska rådet”.
Från början av 1990-talet
har EU accelererat sitt
statsbygge, med Maastrichtfördraget, Amsterdamfördraget,
Nicefördraget, tio nya länder och sedan som kronan på
verket förslaget till en EU-konstitution, som inte är
så död som den borde vara efter nej i två
folkomröstningar.
Vi ser disintegration i Norden och
integration i EU.
Situationen är dock inte
så hopplös som den kan verka,
för under de senaste sex åren har flera händelser
stoppat EU-integrationen och Norden-disintegrationen:
• Danmarks nej till euron 2000
• Sveriges nej till euron 2003
• Frankrikes och Nederländernas
nej till EU-konstitutionen 2005
som därmed har fallit
• Stabila nej-till-EU-majoriteter i
Norge och Island 2006
• Färöarna klar för
inträde i Europeiska
frihandelsorganisationen (Efta) 2006.
2006 har vi en situation som har
likheter med 1973. I dag, liksom
för 33 år sedan, står fyra av Nordens fem stater
utanför den fulla EU-integrationen:
• Norge röstade nej till
EU-medlemskap 1994
• Island har aldrig ansökt om
EU-medlemskap
• Danmark har fyra undantag
från EU-samarbetet varav ett är
den gemensamma valutan euron
• Sverige har i en
folkomröstning sagt nej till euron och EU:s
ekonomisk-monetära union EMU.
1973 var ett nordiskt land, Danmark,
en del av EG, övriga stod
utanför.
2006 är ett nordiskt land,
Finland, helt integrerat i EU,
övriga står i varierande grad utanför.
I det här perspektivet finns det
skäl att åter
påminna om Nordens styrka och peka på möjligheterna
med ett fördjupat samarbete i Norden istället för ett
fördjupat unionsbygge i västra Europa.
Det är nödvändigt att
peka på att det
nationsbildande kitt, som Europiska unionen saknar, det finns i Norden.
Vi har också visat att vi med stor framgång kan samarbete
och bygga en bestående gemenskap. Norden bildar, till skillnad
från Europeiska unionen, en på alla sätt naturlig
enhet.
Den nordiska identiteten, som formar
kittet vilket håller samman
Norden, består av:
1. Geografi. Insulärt läge
i Europas periferi med stora
avstånd och kärvt klimat.
2. Historia. Gemensam historia,
även som en stat, Kalmarunionen.
3. Fred. Fred mellan länderna
sedan 1814 trots en historia med
århundraden av krig mellan staterna.
4. Kultur. Delar kultur och religion,
det senare numera till stor del i
form av en sekulariserad luthersk arbetsetik.
5. Värderingar. Nordbor
tänker ungefär lika, har samma
livsstil, samma förhållningssätt till viktiga
mänskliga och samhälleliga frågor, känner naturlig
samhörighet.
6. Rättstradition. Lagar och
rättstillämpning är i
stort lika utformade.
7. Språk. Minst 21 av 25
miljoner nordbor talar ett skandinaviskt
språk – svenska, danska eller norska – och kan därmed
förstå varandra.
8. Folk. Norden utgör en folklig
enhet, som är relativt
etniskt homogen och under århundraden har varit öppen
för invandring och impulser utifrån, vilka berikat
länderna.
9. Natur. Kärlek till naturen,
miljömedvetenhet.
10. Ekonomi. Hemmamarknad för
många företag och
produkter; cirka en fjärdedel av den nationella exporten går
till nordiska länder. De nationella ekonomierna kompletterar
varandra.
11. Demokrati. Bred offentlig debatt,
remissförfarande,
offentlighetsprincip, högt valdeltagande (inte i val till
EU-parlamentet), politiskt liv mellan valen, folkrörelser,
folkbildning och deltagardemokrati.
12. Småstatskaraktär.
Identiteten är – sedan vi
upphörde med att försöka underkuva varandra – knuten
till rollen som liten nation och stat, utan kolonialt arv och
stormaktsroll.
13. Öppenhet. Politiskt och
ekonomiskt öppen mot
världen, som ger global medvetenhet och närvaro.
14. Samhällsmodell.
Skattefinansierad generell välfärd
på hög nivå, bra utbildning åt alla, stark
jämlikhets- och jämställdhetstradition, regional
utjämning, starkt minoritetsskydd, aktiv arbetsmarknadpolitik,
höga miljökrav och omfattande mellanstatligt samarbete i
Norden.
15. Omvärldsbild. Norden är
i omvärldens ögon en
enhet, dessutom ofta ett föredöme för andra.
Omvärlden ser Norden som en
region, en helhet, en distinkt del av
världen. Omvärlden identifierar Norden eller de enskilda
länderna som framgångsrika. Om vi analyserar Nordens styrkor
och möjligheter på olika områden ser vi att Norden
är en vinnarregion, utan att det betyder att andra länder
eller regioner är förlorare. Låt mig ge ett antal
exempel på att Norden är ledande i världen genom att
gå igenom 16 studier, som visar att Norden är en global
vinnarregion, även om varken de enskilda studierna eller
medierapporteringen omkring dem vanligen uttrycker sig på detta
sätt.
• Allmän konkurrenskraft: Den
första studien, ”Norden som
global vinderregion På sporet af den nordiske konkurrencemodel”,
kommer från Nordiska rådet, Nordiska ministerrådet
och danska tankesmedjan Mandag Morgon, och är utgiven i oktober
2005. Den fokuserar just på Norden som vinnarregion. Studien har
gjort djupintervjuer med 27 nordiska opinionsbildare inom
näringsliv, akademiska världen och kulturliv. Studien
identifierar fyra grundbetingelser, som är gemensamma för de
nordiska länderna i den globala ekonomin. Grunderna är att vi
i Norden:
– delar samhällsform
– förstår varandras
språk
– har i förhållande till
livsstil samma nivå för
självrealisering
– använder varandra som
primär referensram.
Studien identifierar också
åtta värden, som är
gemensamma för de nordiska länderna i den globala ekonomin.
Dessa värden knyter samman vår samhällsform och bidrar
till att det finns många grundläggande institutionella
likheter mellan länderna, där balansen mellan det gemensamma
och den enskilda individen är central. Dessa nordiska värden
är:
– jämlikhet
– tillit
– korta beslutsvägar och platta
makthierarkier (danska ”lav
magtdistance”)
– inkluderande
– flexibilitet
– miljömedvetenhet (på
danska ”respekt for naturen”)
– protestantisk arbetsetik
– estetik.
Studien sammanfattar: ”Norden kan
blive en vinderregion i den globale
innovationsøkonomi” tack vare de värdeförankrade
kompetenser vi har. ”De kulturelt forankrade kompetencer leverer ofte
de stærkeste konkurrencefordele, fordi de er unikke og vanskelige
at efterlige.”
• Ekonomisk konkurrenskraft: ”Norden
ledande i konkurrenskraft.
Regionen bäst i världen visar ny rapport om tillväxt”
förkunnar rubriken i Svenska Dagbladet (20 september 2005).
Stiftelsen World Economic Forum (WEF) i Genève granskar
återkommande tillväxtpotentialen i drygt 100 länder.
WEF-rapporten används ofta som en ”nationernas benchmarking” i den
ekonomisk-politiska och näringspolitiska debatten. Studien
mäter styrkefaktorer i ekonomin, dels hårda ekonomiska data
som budgetunderskott, skattesatser och utrikeshandel, dels mjuka data
som enkät bland företagsledare. Allt vägs samman till
ett tillväxtindex. ”The Global Competitiveness Report 2005–2006”
granskar 117 länder. Norden placerar sig som region på
första plats, med alla enskilda länder på
tio-i-topp-listan: 1 Finland, 3 Sverige, 4 Danmark, 7 Island och 9
Norge. Studierna 2003–2005 säger samma sak: alla nordiska
länder finns med på tio-i-topp-listan, men inget EU-land
utanför Norden finns på tio-i-topp-listan. I en
presskommuniké 2005 summerar WEF:s chefsekonom och ansvarig
för WEF:s konkurrenskraftsmätning, Augusto Lopez-Claros: ”De
nordiska länderna förblir föredömen för resten
av världen” (Dagens Industri 20 september 2005). Tidskriften Time
summerar i en rubrik: ”Den nordiska modellen överlägsen”
(”The Nordic Model Rules”). Året före hade Svenska Dagbladet
rubriken ”Norden globalt föredöme” (14 oktober 2004).
• Ekonomiskt välstånd: Den
industrialiserades världens
ekonomiska samarbetsorganisation OECD publicerar en årlig lista
över välståndet mätt i bruttonationalprodukt per
invånare, BNP per invånare. Statistiken publiceras med och
utan köpkraftsjusterad BNP. Med båda sätten att
mäta ligger Norden som region högt på BNP-listan.
Statistiken för köpkraftsjusterad BNP 2004 för de
enskilda nordiska länderna placerar dem enligt följande: 2
Norge, 7 Island, Österrike och Australien, 10 Danmark, 13 Sverige
och 15 Finland. Skillnaden är liten mellan platserna 6 till 15,
så i praktiken finns hela Norden med på BNP-ligans
tio-i-topplista.
• Ekonomisk utveckling: ”Bra så
in i Norden. […] Många av
länderna i övriga Europa har anledning att se på Norden
med avundsjuka blickar”, summerar Svenska Dagbladet ekonomin i de
nordiska länderna (8 maj 2006). I analysen gör skribenten ett
svep över de fyra stora länderna. Alla har rejält
exportöverskott, plus i offentliga finanserna, hög
tillväxt och sjunkande arbetslöshet. Om man ska prata om
problem är det att länderna går så bra ekonomiskt
att överhettning och arbetskraftsbrist är problem. Danmark
är inne på tredje året i en högkonjunktur, hade
2005 en tillväxt på 3,1 procent och en arbetslöshet
på 5,7 procent, den lägsta på 30 år. Norge
är också inne på det tredje året i en
högkonjunktur, hade 2005 en tillväxt på 3,7 procent och
en arbetslöshet på 4,6 procent som i år är
på väg mot 3,7 procent och en nivå där det
börjar bli svårt att hitta personal till lediga jobb.
Finland är också inne i en högkonjunktur, hade 2005 en
tillväxt på 2,1 procent och arbetslöshet på 8,4
procent, högst i Norden men sedan flera år på väg
ned. Sverige är även det inne i en långvarig
högkonjunktur, hade 2005 en tillväxt på 2,7 procent och
en arbetslöshet på 5,9 procent.
• Ekonomisk utveckling under
1900-talet: ”Efter Japan, 1900-talets i
särklass snabbaste växare, kommer Norden”, summerar Dagens
Industri en artikel om 1900-talets tillväxtliga (26 november
1999). Källan är IWD-institutet, knutet till tyska
industriförbundet. IWD jämför reell ökning av BNP
per invånare 1900–1998. De nordiska länderna finns på
tio-i-topplistan: 2 Norge, 3 Finland, 7 Danmark och 8 Sverige. Island
finns inte med i studien. Norden som region hamnar före
”tigerekonomin” Irland (plats 6), ”det ekonomiska undret” Tyskland
(13), ”världens ekonomiska motor” USA (14) och ”världens
rikaste land” Schweiz (15).
• Företagsklimat: ”Det nordiska
företagsklimatet i topp
på ny lista”, säger rubriken till en artikel från
Tidningarnas Telegrambyrå om en ny studie från
Världsbanken, publicerad i Svenska Dagbladet (15 september 2005).
Världsbanken har i studien ”Doing Business” för första
gången jämfört företagsklimatet i 155 länder.
Norden ligger i övre tiondelen av listan med följande
placeringar: 5 Norge, 8 Danmark, 12 Island, 13 Finland och 14 Sverige.
Studien tittar bland annat på infrastruktur, företags
utvecklingsmöjligheter och offentliga sektorns funktion, alla
områden där Norden ligger i topp, även om Nya Zeeland,
Singapore, USA och Kanada intar de översta platserna.
• Informationsteknik (it): ”Norden
kvar i it-toppen”, summerar Svenska
Dagbladet rapporten ”The Global Information Technology Report”
från World Economic Forum (WEF) (29 mars 2006). Studien rankar
115 länders förutsättningar att dra nytta av it. Norden
placerar sig i topp, på platserna 3 Danmark, 4 Island, 5 Finland,
8 Sverige och 13 Norge, med USA och Singapore allra överst. WEF:s
chefsekonom Augusto Lopez-Claro lyfter fram Norden som
föregångsregion. ”De nordiska länderna har i flera
år varit en it-dynamo som lyckats utnyttja det senaste på
det tekniska området för att stärka effektiviteten i
ekonomin och höja levnadsstandarden”. WEF:s studie bygger på
en blandning av hårddata från bland annat Världsbanken
och FN-organet Internationella teleunionen (ITU) och på mjukdata
från en enkät till 8 000 storföretagsledare
världen runt. Statistik och intervjusvar vägs samman till ett
”Network Readiness Index”, som ofta används som en ”nationernas
it-benchmarking”. Enligt WEF är Nordens höga placering en
kombination av flera samverkande faktorer. Hit hör starka
offentliga finanser som gör att staten har råd att satsa
på utbildning och it, företagsvänliga lagar och regler
samt en god offentlig insyn i det politiska beslutsfattandet, som
stärker framtidstron i näringslivet.
• Sysselsättning: ”Nordiska
modellen lockande för övriga
Europa”, säger rubriken till en artikel i Dagens Nyheter (29
oktober 2005 ) om förvärvsfrekvens i EU-länderna i
åldersgruppen 44–64 år, som är ett bra mått
på sysselsättningsfrekvensen för befolkningen i stort.
Norden ligger i topp, även om Norge och Island inte finns med i
denna EU-statistik: 1 Sverige, 2 Danmark och 5 Finland. Om man gör
en motsvarande lista över sysselsättningsgraden i
världen kommer de fem nordiska länderna alla på
tio-i-topp-listan.
• Välfärd:
Bruttonationalprodukten (BNP), som är ett
lands totala produktion av varor och tjänster, är ett
trubbigt och ofta missvisande mått på välstånd
eller välfärd i ett land. Ett välfärdsmått
med större precision än BNP är Human Development Index
(HDI), framtaget av FN:s biståndsorgan UNDP. HDI ger en
rankinglista, ofta kallad välfärdslistan. Norden ligger i
topp på 2005 års lista: 1 Norge, 2 Island, 6 Sverige, 13
Finland och 14 Danmark. HDI består av statistik över bland
annat förväntad livslängd, BNP per invånare och
utbildningsnivå. Ett annat välfärdsindex som väger
samman en rad olika faktorer är Weighted Index of Social
Development (WISP). Professor Richard Estes, USA, har sedan 1970
beräknat WISP och rankat världens industriländer efter
detta. Norden toppar också WISP-index: 1 Danmark och Sverige, 3
Norge, 4 Finland. Island finns inte med i sammanställningen. ”De
nordiska länderna placerar sig högt på ovanligt
många indikatorer”, summerar Richard Estes och Joachim Vogel,
när de i en debattartikel i Dagens Nyheter 7 oktober 2003,
presenterade den senaste mätningen. WISP bygger på 40
sociala indikatorer, med subindex inom 10 områden. Indikatorerna
är utbildning, hälsa, jämställdhet,
militärutgifter, samhällsekonomi inklusive
sysselsättning och inkomstspridning, demografi, miljö,
socialt kaos inklusive faktorer som politiska rättigheter,
korruption, krigsoffer och flyktingar, kulturell mångfald och
välfärd. Det går alltid att ifrågasätta
vilka faktorer som ingår i ett välfärdsindex och hur de
är viktade, men bilden är tydlig. Norden är både
bokstavligt och bildligt på toppen av världen.
• Kultur: Under rubriken ”Norden
producerar mest kultur” refererar
Svenska Dagbladet (24 januari 2006) en artikel från danska
Politiken, som i sin tur har hämtat fakta från FN-organet
Unesco om kulturproduktion i världens länder räknat per
invånare. Sammanställningen omfattar kulturproduktion som
film, böcker och översättningar. Svenska Dagbladet
summerar Politikens kartläggning: ”Jämfört med resten av
världens små och medelstora länder hamnar alltså
de nordiska länderna högst på listan över hur
mycket kultur som produceras i länderna”. Nordisk kulturpolitik
har två utmärkande drag. Kulturstödet i Norden
går i stor utsträckning till individer och är
också en del av den övergripande
välfärdspolitiken. Dessa fakta finns med i en
forskningsrapport ”Nordic Cultural Policy in Transition” från
2003 (Svenska Dagbladet 10 mars 2003).
• Jämställdhet: Under
rubriken ”Sverige i topp på
jämlikhetslistan Norden ett föredöme enligt
internationell studie”, summerar Svenska Dagbladet (17 maj 2005) en
bred, jämförande studie av 58 länder gjord av World
Economic Forum (WEF). WEF har granskat fem huvudområden för
jämställdhet och rankat länderna efter detta: 1
Deltagande i förvärvslivet och lika lön för lika
arbete, 2 Ekonomiska möjligheter för kvinnor på
arbetsmarknaden, 3 Politiskt inflytande mätt i
kvinnorepresentation i beslutande organ, 4 Tillgång till
utbildning, 5 Hälsa och välmående med möjlighet
att kombinera arbetsliv och barnafödande. Allt detta vägs
ihop i ett ”könsklyfteindex”. Minst könsklyfta har Norden som
region, med de enskilda länderna på: 1 Sverige, 2 Norge, 3
Island, 4 Danmark, 5 Finland. Mer storslam för Norden kan det inte
bli.
• Mödrars situtation: Norden
toppar listan över
”bästa-mamma-land”. Rädda barnens rapport ”State of the
World´s Mothers 2006”, publicerad av amerikanska Save the
Children 9 maj 2006, placerar de nordiska länderna i en division
för sig på platserna: 1 Sverige, 2 Danmark och Finland, 4
Norge, Tyskland och Österrike. Island finns inte med. Rankingen
sker efter hur bra situationen är för mammor och barn,
mätt med sex respektive fyra indikatorer. Rädda barnen
jämför för mödrar mödradödlighet, bruk av
moderna preventivmedel, professionell hjälp vid
förlossningar, mödrars undernärdhet, kvinnlig läs-
och skrivkunnighet och kvinnligt deltagande i landets styre samt
för barn spädbarnsdödlighet, näringsintag,
grundskoleutbildning och tillgång till rent vatten. Totalt
ingår 173 länder i den årligt återkommande
studien, mödra- och barnstatistik finns för 125 länder.
• Spädbarndödlighet: Norden
ligger högt i låg
spädbarnsdödlighet, en av många klassiska mått
på välfärd som komplement till BNP. Enligt
Världshälsoorganisationen WHO:s senaste The World Health
Report, publicerad 2005, placerar sig de nordiska länderna i topp
efter listettan Japan: 2 Finland, Island, Norge, Tjeckien, 6 Sverige
plus ytterligare nio länder, 16 Danmark plus ytterligare elva
länder.
• Hederlighet: Ett sätt att
mäta hederlighet i ett land
är att mäta korruptionsfriheten. I Transparency
Internationals korruptionsindex från 2005 (www.transparency.org)
hör det fem nordiska länderna till de minst korrumperade i
världen: 1 Finland, 3 Danmark, 4 Island, 6 Sverige, 8 Norge.
På den globala tio-i-topplistan finns förutom Norden, i
fallande ordning, Nya Zeeland (plats 2), Singapore (5), Schweiz (7),
Australien (9) och Nederländerna (10). Mätningen bygger
på enkäter bland affärsmän, banker,
internationella organisationer och forskningsinstitut och är
återkommande.
• Ekonomisk effektivitet och socialt
skydd: Under rubriken ”Nordiska
modellen bäst för EU”, refererar artikelförfattaren den
belgiske ekonomiprofessorn André Sapir (debattartikel i Svenska
Dagbladet 1 december 2005). Han har publicerat en rapport om EU,
där han delar in länderna i fyra system. Sapir ger ”den
avundsvärda” nordiska modellen beröm, eftersom den bäst
lyckas balansera effektivitet och socialt skydd. I en intervju i
Svenska Dagbladet (28 november 2005) grupperar han EU-länderna i
fyra modeller. Nordenmodellen, som också omfattar
Nederländerna och Österrike, balanserar effektivitet och
hög social trygghetsnivå. Anglosaxiska modellen är
effektiv, men har låg social trygghetsnivå. Tysk-franska
modellen är ineffektiv och har socialt skydd som inte längre
kan finansieras. Medelhavsmodellen är ineffektiv och har låg
social trygghetsnivå.
• Kreativitet: Professor Richard
Florida, USA, ser Norden som
världens mest kreativa region. Han har skapat ett globalt
kreativitetsindex, baserat på tre T:n: Talang, Teknologi och
Tolerans. I sin studie ”The Fligth of the Creative Class” hamnar de
nordiska länderna på tio-i-topp-listan: 1 Sverige, 3
Finland, 6 Danmark, 7 Island och 9 Norge. Talang mäter han i
faktorer som andel av befolkningen med eftergymnasial utbildning och
antalet forskare per invånare. Teknologi mäter han i
forskning och utvecklings (FOU:s) andel av BNP och antalet patent per 1
000 invånare. Tolerans handlar om graden av öppenhet och
tolerans avseende religion, skilsmässa, aborter, invandrare,
homosexuella med mera samt synen på demokrati, yttrandefrihet,
nationalism, auktoriteter, familj, kvinnans rättigheter med mera.
Det går att på
område efter område – där
det finns hård- och mjukdata för enskilda länder – att
summera och analysera Nordens styrka och position i världen.
Vi tar bäst vara på det
nordiska samarbetet och våra
respektive nationella intressen utanför EU och – så
länge det inte är möjligt – utanför EMU och
”kärn-EU”. Ett fördjupat nordiskt samarbete har bättre
förutsättningar att bli långsiktigt framgångsrikt
än ett fördjupat EU-samarbete. Finns det stöd för
en sådan hållning i länderna? Makteliten i de nordiska
EU-länderna verkar ointresserade av att fördjupa samarbetet,
åtminstone i former som hotar EU:s intressen. Folket har en annan
uppfattning.
Studien ”Norden som global
vinderregion”, som är beställd av
de nordiska regeringarnas och riksdagarnas offficiella samarbetsorgan,
manar Nordens regeringar till gemensamt nordiskt ledarskap på
åtta områden, för att säkra Norden som global
vinnarregion:
1. Norden ska profilera sig som stark
värderegion, som satsar
på kärnvärden och kompetens.
2. Norden ska agera gemensam på
världsmarknaden.
3. Norden ska satsa på
forskning för att förstå
sina egna styrkor.
4. Norden ska göras till ett
starkt varumärke kopplat till
gastronomi, turism, hållbar energiutveckling, funktionalitet och
design med värdena miljömedvetenhet och estetik i fokus.
5. Nordens förmåga till
omställning ska användas.
6. Nordisk
välfärdsproduktion ska säljas.
7. Norden ska ha världens
bästa utbildningssystem.
8. Nordens länder ska lära
av varandra.
Studien ”Norden som global
vinderregion” har många intressanta
tankar. Problemet är de nordiska regeringarna, som inte hittills
visat någon handlingskraft för att agera samnordiskt
för att stärka Norden. Det folkliga stödet för
ökat nordiskt samarbete är däremot tydligt, men
dåligt kartlagt. Här syndar de nordiska institutionerna
stort. De genomför inte de opinionsmätningar om nordiskt
samarbete och Norden–EU vi som medborgare har rätt att kräva.
Det kan möjligen bero på
att de inte vill ha det svar folket
sannolikt skulle ge, att vi tar bäst vara på våra
respektive nationella intressen, det nordiska samarbetet och Nordens
potential utanför Europeiska unionen och – så länge det
inte är möjligt – utanför EMU och ”kärn-EU”. Ett
fördjupat nordiskt samarbete har bättre
förutsättningar att bli långsiktigt framgångsrikt
än ett fördjupat europeiskt samarbete, även om mycket i
studien ”Norden som global vinderregion” går att göra
oberoende av de enskilda nordiska ländernas relation till EU.
Det finns ett fåtal
opinionsmätningar, som visar styrkan i
Norden relativt EU. Inför EU-parlamentsvalet i juni 2004 lät
danska Folkebevægelsen mod EU, den svenska tvärpolitiska
listan EU-motståndarna och den norska dagstidningen Nationen
genomföra opinionsmätningar i Danmark, Sverige och Norge om
synen på fördjupat Norden- och EU-samarbete.
Frågan som ställdes i
Sverige var:
”Om du fick möjlighet att
välja mellan ett fortsatt svenskt
medlemskap i EU eller ett närmare nordiskt samarbete utanför
EU, vad skulle du då välja?
Fortsatt EU-medlemskap
45
Närmare nordiskt samarbete
utanför EU 49
Osäker, vet ej
5
Ej svar 1
Summa 100
Om svarsalternativen ”osäker,
vet ej” och ”ej svar” räknas
bort, blir svenskarnas svar
52 procent för närmare
nordiskt samarbete utanför EU
48 procent för fortsatt
EU-medlemskap.
Frågan som ställdes i
Norge var:
”Norge har idag ett tätt
ekonomiskt samarbete med resten av
Europa. Om det var aktuellt att välja mellan ett närmare
nordiskt samarbete och ett norskt medlemskap i EU, vad hade du då
valt?”
Norskt medlemskap i EU
40
Närmare nordiskt
samarbete 46
Vet ej 14
Summa 100
Om svarsalternativet ”vet ej”
räknas bort, blir norrmännens
svar
54 procent för närmare
nordiskt samarbete
46 procent för EU-medlemskap.
En av frågorna som
ställdes i Danmark var:
”Under förutsättning att
det både i Sverige och Norge
finns en majoritet som föredrar ett närmare nordiskt
samarbete framför ett medlemskap i EU, vilket val hade du då
gjort om du imorgon skulle välja mellan ett närmare nordiskt
samarbete – i form av ett nordiskt förbund – eller medlemskap i
EU?”
Nordiskt förbund
44
Medlemskap i EU 47
Vet ej 9
Summa 100
De danskar som svarade att de
föredrog fortsatt EU-medlemskap,
fick även frågan: ”Vad hade du valt om det mellan ett
eventuellt nordiskt förbund och EU etableras handels- och
samarbetsavtal som innebär att nordiska medborgare kan resa, bo,
studera, arbeta och handla över gränserna?” Av dem som
föredrog EU, väljer nu 15 procent Norden och 9 procent ”vet
ej”. Resultatet blir följande:
Nordiskt förbund med handels-
och samarbetsavtal
51
Medlemskap i EU 36
Vet ej 13
Summa 100
Om svarsalternativet ”vet ej”
räknas bort, blir danskarnas svar
59 procent för nordiskt
förbund med handels- och
samarbetsavtal
41 procent för EU-medlemskap.
En liknande opinionsmätning
gjordes av institutet Temo 1993. Man
kan dra minst tre slutsatser av mätningarna 2004 och 1993. Svaren
speglar dels en allmän skepsis mot EU och EU-medlemskap, dels ett
brett stöd för nordiskt samarbete, dels ett tydligt stöd
för ett samlad Norden utanför EU. Därför är
arbetet för ett breddat och fördjupat nordiskt samarbete
så viktigt. Det finns en grupp nordbor som kan göra det
på ett trovärdigt sätt: Nordister som är
EU-motståndare eller EU-kritiker.
Om vi dels fortsätter att
stå utanför Unionens inre
kärna med EMU och fördjupat samarbete på andra
områden, och dels fördjupar det nordiska samarbetet,
så kan vi göra Norden till en stark kraft i det europeiska
och internationella samhället. Om vi i Norden står
utanför EU:s inre kärna kan vi återigen börja
bredda och fördjupa det nordiska samarbetet och med tydligt fokus
lokalisera, utveckla och befästa Norden som global vinnarregion.
För låt oss inte
glömma att det nordiska samarbetet
är en fantastisk framgångssaga, med en bredd, ett djup, en
uthållighet och en folklig förankring som andra bara kan
drömma om.
Det nordiska samarbetet är i sin
officiella form Nordiska
rådet, grundat 1952, Nordiska ministerrådet och
mängder av specialorgan.
Det nordiska samarbetet är
också så mycket mer än
de officiella organen. Det omfattar också Föreningen Norden,
vänortsverksamhet, föreningsutbyte,
näringslivskontakter, kommunkontakter, myndighetskontakter,
släktband, studier, semesterresor och annat som för de
nordiska folken och länderna närmare varandra.
Den nordiska samarbetsmodellen bygger
– både på officiell
och icke-officiell nivå – på ett samarbete som är
mellanstatligt, frivilligt, decentraliserat, obyråkratiskt,
individinriktat och framvuxit underifrån. EU:s samarbetsmodell
är överstatlig, tvingande, toppstyrd, byråkratisk,
ekonomiskt inriktad och framvuxen ovanifrån. Kontrasten är
slående, skillnaderna stora.
Det nordiska samarbetet är
därtill befriat från EU:s
feodala och koloniala arv, som ger EU problem i relationen till
omvärlden.
Mot bakgrund av de stora bakslagen i
det nordiska samarbetet – inget
skandinaviskt försvarsförbund 1949, ingen nordisk tullunion
1959, inget Nordek 1970, ingen samling utanför EG/EU 1973 och
inget samlat nej till EU och ja till Norden 1994 – och mot bakgrund av
att det nordiska samarbetet nått många av sina
framgångar under yttre press, är det många som
avfärdar Norden-samarbetet som föga framgångsrikt. De
har fel. Den nordiska samarbetsmodellen har, trots sina brister,
fungerat bra och gett bestående resultat fram till mitten av
1990-talet.
Det nordiska samarbetet har gett
nordbor passfrihet, lika sociala
rättigheter, gemensam arbetsmarknad, gemensam studiemarknad,
examensgiltighet, kommunal rösträtt, omfattande harmonisering
av lagar, ekonomisk integration, nordisk aktiebörs, gemensamt
agerande internationellt, gemensamma standarder, flera tiotal
gemensamma nordiska institutioner – från folkhögskolor och
forskningscentra till investeringsbank och informationskontor – och ett
praktiskt samarbete inom de flesta samhällsområden,
från isbrytning och elutbyte till statistikproduktion och
biståndsarbete.
Det nordiska samarbetet är
vardagsnära och
framgångsrikt. Det har rivit gränser i Norden utan att resa
nya murar mot omvärlden. Samarbetet hade, innan tre av de fyra
stora nordiska länderna hade gjort sitt EU-val, det vill säga
till och med 1994, nått lika långt eller längre
än EG/EU-samarbetet. En av Sveriges ledande nationalekonomer, Nils
Lundgren, drog 1991 slutsatsen ”att Norden fortfarande i en allmän
mening framstår som en mera integrerad marknad än EG” (boken
”Utsikt mot Europa”). I dag sitter Lundgren i EU-parlamentet för
den EU-kritiska junilistan. Jag tror inte han säger emot mig, om
jag påstår att Norden 2006 i en allmän mening är
en mer integrerad marknad än EU, trots att Nordens länder har
olika relationer till EU.
Vi måste våga vara
visionärer och se en framtid
där Nordens länder och folk tar av sig EU:s
tvångströja. Jag tror på ett fördjupat nordiskt
samarbete istället för ett fördjupat europeiskt
samarbete. Min vision för Norden och EU är:
• Ett nära samarbete med EU,
där Norden samarbetar med EU som
självständiga stater eller som statsförbund – inte union
– inom ramen för frihandels- och samarbetsavtal med EU, gärna
av schweizisk modell, EES-avtal eller annat mer jämlikt avtal med
EU än EES;
• Ett breddat och fördjupat
samarbete i Norden inom ramen för
ett statsförbund, ett Nordek eller en annan ekonomisk-politisk
gemenskap med en gemensam inre marknad, där vissa delar kan vara
nationellt undantagna, och noga definierade samarbetsområden;
• Öppna gränser mot de
stora handelskonstellationerna
utanför Europa, (1) handelsblocket Nafta med USA, Kanada, Mexiko
och tillkommande länder i Mellan- och Sydamerika, (2)
industriländerna i Östasien med Japan som nav, (3) Kina, (4)
Indien och (5) frihandel med resten av världen. För all
utrikeshandel gäller att ett land ska kunna reglera handeln
socialt och miljömässigt.
Ett breddat och fördjupat
samarbete i Norden är omöjligt
i EU, eftersom EU bygger på konformitet. Unionen accepterar inte
att en grupp EU-länder agerar på egen hand i EU-systemet och
mot tredje part, utom möjligen om de går före i
EU-integrationen för att dra med sig andra länder. Det
är alltså helt orealistiskt att räkna med en nordisk
samling i EU.
Det är kanske inte heller
realistiskt att räkna med en
nordisk samling utanför EU inom ramen för ett fördjupat
Norden-samarbete, men mycket kan hända som förändrar
spelplanen och därmed förutsättningarna.
• Vi vet att Efta får en ny
medlem inom kort, Färöarna,
den första nya medlemmen i Efta sedan Finland blev medlem. Är
Grönland nästa land på tur? Kan Efta åter bli en
handelsorganisation att räkna med?
• Vi vet att unionsmotståndet
är starkt i Storbritannien och
att unionsutträdarna har vind i seglen. Kanske kan den
seriösa diskussionen i Storbritannien om att lämna EU och
forma andra handelspolitiska allianser en dag bli verklighet?
• Vi vet att EU har problem, att
konstitution har fallit, att
spänningen är stor mellan flera av det utvidgade EU:s 25
länder, att EMU visar svaghetstecken och kanske inte
överlever sin myndighetsålder, att EU bromsar nya
länder som vill in i EU. Kan allt detta leda till
förändringar inom EU, som bryter upp nuvarande struktur och
öppnar för andra relationer?
Norden är redan i dag en
vinnarregion i världen, som dessutom
bidrar till att göra andra länder till vinnare och
därmed etablera en typisk vinna–vinna-situation (win-win). Om vi
förmår Nordens regeringar att ta till sig vad studien
”Norden som global vinderregion” säger, bör vi kunna bli en
vinnarregion även i framtiden. Om vi dessutom långsiktigt
samlar Norden utanför EU:s inre kärna och helst utanför
EU som helhet, kan vi fortsätta utveckla Norden som ett globalt
alternativ och göra Norden till en vinnarregion på
områden som studien inte har med, men som är absolut
nödvändiga för vår globala överlevnad.
Jörgen Bengtson
Jörgen Bengtson, Hudiksvall och
Stockholm, är redaktör
och samhällsdebattör. Han är ledamot av svenska Fritt
Nordens styrelse. Han har varit chefredaktör för Hudiksvalls
Tidning och landstingsledamot (c), är initiativtagare till
Föreningen Nordens ungdomsförbund i Sverige, svenska
föreningen Alternativ till EU och den tvärpolitiska listan
EU-motståndarna, som ställde upp i EU-parlamentsvalet 2004